Människovärde!

Nu skulle jag vilja prata om något som likt kärlek pratas allt för lite om. Vårt människovärde. För att förstå vad detta är så tror jag det är lämpligast att börja betrakta sig själv och sin egen uppväxt och barndom. Vad gör förläldrar med oss, vad gör skolan med oss och vad gör samhället med oss? Även fast det inte finns någon ondska i det vi utsätts för så är det mesta vi utsätts för ändå ont. Föräldrar säger; gör så här så tycker vi om dig. Skolan säger; gör så här, så blir du godkänd, samhället säger; gör så här och du slipper hamna i problem. Uttryck inte dig själv och var inte dig själv för då blir du aldrig accepterad, är vad de säger mao. Jag vet att det inte behöver vara så, utan det handlar endast hur vi ser på oss och våra barn och att vårt perspektiv inte stämmer för att få fram självständiga , kreativa och harmoniska människor.

Alltså vi utsätts för normer som någon utanför oss hittat på och som vi måste göra till våra egna normer för att kunna bli accepterade i detta samhälle. Problemet är då,, att det är vår tillit till oss själva och vårt egna människovärde som vi förlorar eftersom vi kommer inte våga utrycka oss själva och våga visa upp oss själva. Vi stänger in oss i burar och lever upp till förväntningar och till de normer som samhället sätte upp, men vi är inte oss själva. Vi lever inte vårt liv, utan någon annans liv. En programmerad robot som gör det som alla runtomkring förväntar sig att man ska göra och alltid med en mask framför ansiktet så de inte kan se in ens sanna jag. Vi kan gå på gatan utan att titta på de vi passerar, för vi är på väg någonstans och då är det endast målet vi har i fokus och det vi passerar är då helt osynligt för oss. Alla ser exakt likadana ut, samma fasta ansiktsutryck, samma fasta bestämda steg och man ser nästan rädd ut för om någon ska avbryta ens march och börja kommunisera med en. Vart är vi på väg, till jobbet, till maten, till konferensen. I denna meningslöshet och i denna falskhet som vi hela tiden bekräftar bor det något ont som kan vara svårt att sätta fingret på. Men är det någon som drar i oss, är det någon som får oss att bedra oss själva, är det någon som rent utsagt vill det? Istället för att då söka svaren på dessa frågor kan man då välja att göra som de flesta andra och sätta på TVn och sjunka in det förlamande bruset igen,