Kärlek Kärlek Kärlek

Det finns en sak som de flesta håller på minst en armlängds avstånd. Det tas ifrån oss när vi är mycket små. Vi lär oss konstant att det är fel, men samtidigt så säger vi att det är rätt. Vi säger att vi förstår medans vi säger åt vara barn att de ska vara si eller så. Vi säger att vi förstår och ändå låter vi barn dö i svält och av bomber som vi själva står och tillverkar. Vi förstår att sanningen gör oss fria, men väljer fängelset för att vi är för rädda att sticka ut, för rädda att vara de vi är, för rädda att kasta maskerna och visa upp vem vi är. För rädslan att stå där ensam och bli utsatt och naken inför de som accepterat normerna är för stark och det gör att vi gömmer det vi är långt där inne, så ingen någonsin ska få reda på hur vacker du är. Världen är vad man gör den till, bestämmer man sig för att göra den ful så blir den ful och inte så vacker det är menat att den ska vara.

Alla misstänker vi att det är någonting som inte är som det borde vara och däri bor vår rädsla och vår ångest. Alla misstänker att de går miste om livet, men få gör någonting åt det. Den finns där, ångesten, rädslan att dö, inte få finnas till och den förlamar oss. Har livet sprungit på en allt för lång bit växer den som en tumör och det blir allt svårare och svårare att leva med den. Buren vi då lever i är så liten och trång att man troligen själv ser gallret runt omkring sig som man själv satt upp. Fångade i vår bur ser vi på världen helt som någon annan valt att vi ska se på den. Det är priset vi får betala för att inte våga, inte söka, inte närma sig sin rädsla och en gång för alla ifrågasätta det som andra säger att man är. Du är inte det som andra säger att du är, utan du är allting det som du själv väljer att vara och allting det som du själv väljer att se. Förhoppningsvis en människa, ett medvetande med ett verktyg(kroppen), som skapar allt det som den vill skapa och det är det som är din sanna verklighet. En verklighet och en värld som du själv har skapat vilket gör dig själv till skaparen.