"Whistle Blowers"

Människor som törs följa sitt rättspatos är vår demokratis bästa tjänare. Det är de som sticker ut hakan där ingen annan har mod. Människor i fikarum och i andra lokaler där man som arbetstagare samlas brukar nicka samstämmigt så länge ingen lyssnar, men när kameran är på brukar tystnaden bli total. Har sett det och upplevt det så många gånger att jag nästan tappat allt hopp för demokratin och de mänskliga rättigheterna. Luttrad kanske, men det verkar nästan helt omöjligt här i Sverige att vilja visa upp en orättvisa och inte direkt bli avrättad för det. Inte heller finns det lagar eller ens några fackförbund att hämta stöd ifrån längre utan man står där helt ensam och ska brottas med ett helt etablissemang. Fackförbunden verkar vara måna om det lilla de har och slickar hellre uppåt än står för någonting. Arbetskamrater tror de är lojala mot arbetsgivaren då de plötsligt tysnar och också blir rädda om ett arbete som ingenting är värt. Inget arbete kan vara så värdefullt att man kan ha överseende med att det blir på bekostnad av de mänskliga och/eller demokratiska värdena. Om inte annat kommer detta svek säkerligen kännas ganska tungt att bära på sin ålders höst.

Hur många har redan offrats på detta altare?
Hur många är de som aldrig hämtat sig från ett sådant svek?
Hur många "Whistle Blowers" kommer födas i Sverige när tystnaden tycks ta över allt mer?
Hur mycket plats i vårt samhälle kan vi ge de hållningslösa utan att vi helt tappar bort det vi en gång var?

Demokratin är det enda vapen vi har för att nå orättvisor och oförätter, men det blir tyvärr fler och fler som inte försvarar den än tvärtom.