Nattjobb

Sitter och oroar mig för alla människorna. Kanske för att jag ibland gjort dem illa och inte förstod varför. Kanske för att de gjort mig illa och inte förstod varför. Det blir så, på natten, man tänker i sin ensamhet och undrar om någon tänker tillbaka. Oro föresten, kanske är det fel ord, det handlar nog mer om en diffus känsla av att ingen vet vad vi gör oss skyldiga till och kanske aldrig kommer att förstå detta. Medlidande som sitter samman med mitt egna lidande, vad ska man kalla det?

Om det nu vore så väl att vi leva i denna okunskap ända tills vi tagit vårt sista andetag. Ångesten kanske är en frukt av alla denna okunskap som följer oss genom hela livet och inte lämnar oss förens den nakna sanningen uppenbarar sig för oss. Den sanning som vi söker efter hela livet och aldrig finner. Såren är helt enkelt för många av att alla vi trasiga, stympade människor trampar ner varandra, istället för att ge varandra vingar.
Ett barn föds i allt det här, inte för att det vill det, kanske bara för någon annan vill det. Vilken väg väljer vi att visa dem? Den trampade vägen eller den som leder till stjärnorna?