Punk som attityd lever fortfarande. Men det är oftast inte de som kallar sig för punk som egentligen gör skäl för namnet. Green Day t.ex. kör en variant som ska leva upp till en punkares förväntingar. Men de missar helt, Ligger på ett stort skivbolag och marknadsförs kraftigt, bara detta bevisar att de helt missat poängen med punk. Kalla mig gubbe om ni vill. Men band som Blink142 , Sum 41, Limp Bizkit och Good Charlotte är inte punk, de kallar sig kanske punk, men borde placeras under pop i skivbackarna. De är unga och bör inte straffas för dessa synder, men de smutsar ned punken, de drar ned den till samma nivå som popmusiken. Punk som musik, kom ur ren ilska och var en ren reaktion mot orättvisor. Aldrig att de likt Green Day och de andra ställde sig på etablisemangets sida och räkna pengar. Det går inte enligt vad jag tror att sätta fingret på vad som är punk. Vissa har det, andra inte. Men att gå ut med som musiker och kalla sig punkare är en dödssynd och talar om för oss vilka förväntningar som ska ställas. Ytligt kan de infrias, men aldrig på djupet.
Punken är helt global och kan inte placeras i något fack, det är en otämjd urkraft som ingen kan sätta sig på. Den böjer sig aldrig, den bara finns där hos männsikor som vet någonting som de vill tala om för oss. Ibland höjs det även höga röster även idag som kommer ur punkens rena hjärta, men snabbt blir de oftast uppätna av etablisemangets allt mer starkare krafter. De ljus som idag ska lysa upp mörkret för oss blir allt färre och färre. De äts upp, krossas, stångar sig blodiga mot den kompakta vägg som etablisemanget idag förfogar över.
Ibland finns perioder av ljus, då människor samlar sina styrkor och går ut och säger, VI VILL INTE HA DET SÅHÄR. Men för att det ska kunna bli så behövs det fyrar i mörkret som lyser upp den väg vi ska vandra. Var finns dessa fyrar idag, de som ska leda mig, mina barn bort från det tomma själlösa liv som förespråkas i dagens kyrkor, varuhusen. Jag vet att de finns, för punken kan aldrig dö, det är en urkraft som föddes samtidigt då jorden föddes och den kommer också att dö med oss.
Jag tackar gud för vår heliga fildelnig, inte för att jag religiös, utan för att utan den hade mörkret varit så kompakt att min själ dött.
Kritik mottages gärna, då mycket bygger på min personliga uppfattning.
Passar på att sända ett tack till Marcus Birro som gör att man inte känner sig så ensam i de många mörka stunderna.
2 kommentarer:
Håller fullständigt med. Kul att det fortfarande finns några "gamlingar" kvar, ungarna nu för tiden verkar tro att det mest handlar om klädval.
Sorry att jag geggar runt under samma kväll. Uppenbarligen borde man läsa bloggar som böcker; rota fram första sidan och kommentera längs med resan, men det orkar man ju inte. Så här kommer nästa kritik, som du ju ber om: Punk kom inte ur ren ilska, var inte heller någon reaktion mot orättvisor.
1978 när jag började lira med mitt första band hade de andra två lirarna ingen politisk agenda och var inte heller särskilt arga. Däremot var jag arg, jag hatade orättvisor. De var villaungar som behövde få utlopp för sin vilsenhet och jag för min.
Jag har aldrig köpt förstagenerationens förakt för rågsvedspunkarna lika lite som jag senare köpte anarkopunkarnas "sanningar". Den dagen nån klart och tydligt kunde definiera vad punk var, så var den död.
För många har redan försökt hugga i sten vad punk verkligen var/är. Dock tror jag att du själv träffar mest rätt när du skriver punken inte kan/kunde placeras i något fack.
Låter det sossigt? Well shot me.
Skicka en kommentar